Vi har en inneboende hos oss sen några veckor tillbaka, i alla fall känns det så. Hen tar plats och vi kan inte undgå att se hen men för den skull är hen inte alls störig. Allt började i våras. Då bestämde sig min livskamrat och jag för att göra om bland pallkragarna vi har på baksidan av tomten. De gamla hade ruttnat och vi behövde nya. Vackra och glänsande stod de sedan där efter några dagar och mycket slit av mannen. I tre av pallkragarna var det redan bestämt vad vi skulle ha. En till jordgubbar, en till rabarber och smultron och en till drömmen om egna dahliaknölar. Då återstod bara en pallkrage. Några fröer av nåt slag fick det bli, lotten föll på rosenskära. När jag väl skulle så, hittade jag en gammal påse med solrosor i garaget. Två rader med solrosor fick det även bli.

Varje dag sen sommarens intågande har jag tagit på mig mina orange tofflor som står vid altandörren och traskat bort till pallkragarna. Bara för att se om det hänt något under natten. Det har krävts ganska stort tålamod och lång väntan innan de små fröerna, och särskilt solrosorna växt sina 3–4 meter och börjat blomma. Men ändå en förväntad och självklar tålamodsprövning. När jag väl satte det lilla fröet i jorden kunde jag inget annat att göra än att vänta.

I hallen har vi ett litet skåp vi passerar eller ser varje gång vi förflyttar oss till ett annat rum på nedervåningen. På det skåpet har vi en stor rund vas och i den vasen har jag ställt en solros. Varje gång jag går förbi eller ser den är det som att den talar till mig. Den säger: ”Jag blir så glad när jag ser dig!” Stolt sträcker jag på axlarna och ler tillbaka. Blir alldeles varm inombords och tänker att denna gladlynta inneboende gärna får stanna på obestämd tid.

På min lilla promenad bort till pallkragarna har jag tänkt på mitt tålamod och att jag skulle behöva en större dos tålamod med Gud. Det är som att jag har burit en osynlighetsmantel i sommar. Livsmodet har sviktat. Samtidigt som glädjen sipprat igenom. Det har varit frustrerande att jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på vad det är som gjort det. Livskamraten har fått vara bollplank för min frustration. Frustrationen på Gud. Långsamhet måste ändå vara en av Guds starkaste egenskaper. Tålamodsprövningen har inte varit självklar. Men så plötsligt, helt oväntat, händer det. Livsmodet börjar återvända. Några samtal med vänner som lämnar en ton av hopp och tillförsikt gör mig sedd igen. Människor, utanför vår lilla familj, har bejakat vår kamp. Osynlighetsmanteln är på väg att hängas undan. Tid och tålamod var det jag behövde för att jag skulle bli mottaglig.

Vår inneboendes leende mot mig, det vill säga solrosens glada uppsyn, blir en påminnelse om att jag är sedd i min kamp. Sedd av en medlidande och barmhärtig Gud.

”Jordbrukaren ser fram mot att jorden skall ge sin dyrbara skörd och väntar tåligt på höstregn och vårregn. Ha tålamod ni också, …, ty Herren är rik på medlidande och barmhärtighet.” (Jak. 5: 7-8,11)