Orden drabbar mig. De är så vackra i all sin enkelhet. Jag ligger i sängen och tittar ut på en grå himmel och regnet som duggar. Äntligen, skriker grässtråna utanför, kan vi snart få dansa i vinden igen. Sommarens sista sommarpratare målar sina vackra ord och levandegör höstens annalkande. Han säger orden som jag behöver idissla och så fort han pratat klart slår jag upp frasen för att riktigt förstå vad det är jag har hört. Kura skymning. Ku-ra. Skym-ning. Jag suger på varje stavelse. Två ord som innehåller så mycket känsla. Enligt Google är förklaringen: ”Att kura skymning betyder att sitta tillsammans i tysthet, vila eller samtala i dämpat ljus medan mörkrets inbrott sker”. Det är alltså något man gör tillsammans! Genast skickar jag iväg ett sms till min livskamrat där jag skriver att jag längtar efter att i höst få sitta i våra fåtöljer och kura skymning. När jag läser vidare på Google visar det sig att uttrycket är så viktigt för vår gemensamma historia att den finns med på Sveriges förteckning över immateriellt kulturarv. Dvs. levande traditioner, kunskaper och uttryck som inte går att ta på, men som förs vidare mellan människor och ständigt förändras.

Det är en bit kvar på sensommaren. Fortfarande kommer dagar att njuta av i solen. Luften är dock lite klarare och friskare. Igår började skolan. Ofrånkomligt känns det att hösten är på väg. Hos mig finns alltid en undran om hur det ska bli. Beroende på hur mycket sommaren tröttat ut mig och slitit på min kropp. Det jag har valt att se bort ifrån när jag levt i stunden en varm sommardag och kanske har gjort mer än vad jag mäktat med. Oron finns återkommande hos mig. Jag lever, tror jag, mer annorlunda än de flesta. Att aldrig kunna planera min morgondag, för jag inte vet hur min kropp mår. Många ha redan almanackan full av både måsten och saker att se fram emot i höst. Planer som med stor sannolikhet kommer att inträffa. Min almanacka är i stort sett tom. Framtiden för mig är betydligt mer oviss. För att inte gå sönder av oro har jag fått öva mig i tillit. Tillit på att det finns någon som bär mig imorgon också. De bästa stunderna att öva mig i detta är när jag på kvällen sätter mig i min fåtölj och blir stilla. Inser nu att det jag länge gjort men inte kunnat sätta ord på är att kura skymning med Gud. Kura skymning är inget man kan göra själv utan något man gör tillsammans med en annan. Smakar på orden igen, att kura skymning med Gud. Att sitta tillsammans med Honom i tysthet och invänta mörkret, det okända och ovissa som kan skapa en viss oro. Sitta tillsammans. I tystnad. Medan mörkrets inbrott sker. Kura skymning. Det är viktigt. Så pass viktigt att det är ett immateriellt kulturarv.