Vi har en inkräktare på vår tomt. Det känns inte alls bra. När mörkret kommer låser vi om oss och jag säger lättsamt det välkända ordspråket: ”Mitt hem är min borg.” Det är ingen av oss som frivilligt vill gå ut på kvällen efter tio. Olustigt är vad det är. Tyst står jag vid fönstret i köket och spanar. Jag har släckt ner lamporna så att jag ser längre ut på tomten. Min livskamrat säger till mig att jag ska gå och lägga mig. Jag rycker till och skriker. Brister strax därefter ut i ett gapskratt och förklarar att det var bara automowern jag sett. Även min man skrattar och skakar på huvudet åt min skräckblandade förtjusning över att få syn på vår snyltgäst. Tidigare under dagen har vi sett spår i gräsmattan och även spillning i häcken, pratat med grannarna och delat vårt obehag. Vi har egentligen under en lång tid i sommar vetat att det rör sig en grävling ibland oss men inte riktigt tagit det till oss. Tills vi såg spåren den lämnat efter sig. Myten ringer i huvudet, att grävlingen biter tills den hör att det krasar. Det gör inte känslan bättre.

När morgonen gryr känner jag mig stark i sinnet igen. Nyfiken om grävlingen lämnat nya avtryck. Snabbt glömmer jag att den skulle kunna utgöra ett hot mot mig. Vilket å andra sidan, när jag läser på, är en väldigt liten risk. I dagsljus är jag mer klarsynt. Det är annat som pockar på min uppmärksamhet, småsysslorna hemma som jag ändå klarar av. Växterna i fönstren behöver vatten, diskmaskinen behöver tömmas och tvätten hängas upp. Jag ringer frisören om en klipptid. Funderar både en och två gånger innan jag ringer om jag verkligen kommer att orka sitta och bli klippt. I våras var jag hos frisören för första gången på drygt ett år. När smärtan och tröttheten lättade något kom fler och fler aktiviteter in i min vardag, som för en frisk människa knappt kräver en ögonbrynshöjning. Men bara för att jag gjort en viss sak en gång betyder inte det att det kan bli en återkommande händelse. Detta försöker jag ständigt berätta för mig själv. Drömmen om en vardag är stark. En vardag där jag kan planera att utföra något regelbundet. Men det är en utopi. Ibland förvirrar jag mig i drömmen, tror att den är en verklighet och kör på som att jag inte lever med några begränsningar alls. Som med frisören. Även om jag tidigare klippt mig var tolfte vecka är det inte sagt att den rutinen kan återgå bara för att jag klippte mig en gång i våras. Intrycken och aktiviteterna kan bli mig för övermäktiga. Trots att viljan är stor behöver jag skydda mig. Och mitt hjärta. Det finns en risk att aktiviteterna biter sig fast så att det krasar. Det är ingen myt.

Tänker på grävlingen, den gör mig tacksam för dörren jag kan stänga om mig. Hemmet blir en skyddad plats.
För mycket aktiviteter och återkommande händelser splittrar mig. Inte bara fysiskt utan även min själ. För att skydda både min kropp och min själ stillar jag mig. Stänger dörren till omvärlden en stund. Bruset tystnar, stressen lägger sig, oron ger vika. Det är som att komma hem. Mitt hem är min borg. Eller? Inser där i tystnaden, min Gud är min borg.

”Herren är min trygga borg, min Gud är min klippa och min tillflykt.” (Ps. 94:22)